I september 2002 råkade Mamma ut för en hjärnblödning. Den var så pass illa att hon fick allvarliga hjärnskador. Hon blev liggande som ett kolli och läkarna sa att hon inte hade långt kvar. Den person hon var förlorade vi då, och vi sörjde på sätt och vis det vi förlorat.
Jag vet att Mamma aldrig skulle ha velat ligga som hon har gjort, hon skulle hellre ha somnat in där och då. Det jag hoppas och tror är att hon under den sju år långa vistelsen på långvård inte hade förstånd nog kvar att lida av det.
Det är underligt hur länge någon kan leva på det där sättet. I början gick man och väntade på det oundvikliga, men så gick det månader och sedan år…
04.55 idag fick hon somna in. Även om jag inte är religiös så hoppas jag att hon har det bättre nu.

Hur jag känner nu är svårt att förklara. Även om jag haft sju långa år på mig så är det ändå omöjligt att förbereda sig. Jag är självklart ledsen, men jag är inte chockad, inte förvånad. På sätt och vis är det en lättnad. Det har stundtals varit tungt att bära med sig att hon ligger där ofta ensam, man har inte kunnat få ett avslut, man har inte kunnat sörja klart. Efter begravningen är det hela över, då kan vi minnas henne som hon var innan hjärnblödningen, vi kan minnas dom ljusa stunderna och slippa påminnas om att hon ligger där i sin säng helt hjälplös och oförmögen att kommunicera.

Jag blir sorgsen när jag tänker på hur kort stund hon egentligen fick vara lycklig. Men hon var ändå lycklig och hon hade det bra på slutet innan hjärnblödningen.

Tack Mamma för allt du gett oss.

Tack för att du stod ut med oss fast vi var bråkiga och jobbiga.
Tack för att du tog oss igenom jobbiga perioder i vårt liv.
Tack för att du alltid fanns där när vi behövde dina råd.
Tack för alla trevliga stunder.
Tack för jordgubbssaften, tack för pannkakorna, tack för dina stuvade makaroner, tack för det grillade köttet med potatisknyten.

Tack Mamma och vila i frid.